upptjugokilo

Det här är nog ganska långsökt. Men sammanhanget, själva kontexten (är väl samma ord egentligen, men av stilistiska skäl vill jag nog ändå ha med dem) är följande: Jag sitter på mitt rum och har inte dödsamycket att göra, eller gör i alla fall inte dödsamycket. Victor skrattar högt och ofta åt Family Guy innifrån sig. Jag stänger dörr, gör fredagsspellista med Destiny's Child och Craig David; kollar några bloggar. Läser kommentarer och helt plötsligt sitter jag och skrattar högt och kan inte sluta. Här borta händer det. Känns som en skön blandning av härligt med Sverige, Stockholm och 2000-tal. Och det roliga är alltså signaturen D.D:s kommentar på krönikan i inlägget på bloggen. Nog om det.
/m