upptjugokilo

Som ni säkert vet så befolkas CCA (Campus Corner Apartments) där vi bor, av sisådär 85% asiater. Jag och Markus har en rumskompis som är asiat, Stefan hade tills nyligen två, och så fortsätter det.

De är på gymet, på bussen, i tv-rummet, i skolan och i kafeterian. "Asiater, asiater, från sig vilt slående asiater... asiater som hoppar, asiater som fläker sig, asiater som gör allt för att rädda segern åt Asien...", typ.

Personligen har jag absolut ingenting emot asiater, de är oftast väldigt, väldigt trevliga. Det enda lilla störande momentet är när de pratar med varandra, och det gör de, hela tiden. Eller prat och prat, ett evigt tjattrande är det, i 180 blås. Man kunde ju tro att tjejerna är värre än killarna, men så är det inte. De drar ytterst jämnt.

Topp tre mest störande situationer:

1. Bussen
Helt överlägset mest irriterande. Det är ingen hejd på dem. Man kokar inombords.

2. Tv-rummet
Vissa försöker kolla på fotboll här.

3. I klassrummet
Här är det mest för att de, till 90%, är hejdlöst dåliga på engelska och dessutom, okaraktäristiskt nog, pratar otroligt tyst.


Topp tre mest störande språk:

1. Thailändska
Kommentarer överflödiga, åtminstone om ni någonsin hört en thailändare prata.

2. Resten
Blev ingen topp tre visst. Mest för att jag inte hör skillnad på de andra.


Förlåt alla ni som tar illa upp av det här, men jag kunde inte hålla det kvar inom mig längre.

//V

Ge mig motivation. Lite motivation. Bara lite. Det skulle vara så bra. Jag kanske skulle ha låtit de kristna missionärerna jag träffade utanför mitt hus nyss frälsa mig till motivationsklimax i stället för att snäsa av dem med ett "No, God doesn't exist". Bara en tanke.

Så vad behövs motivationen till? Jo, Mid term exam i Kalle Anka-kursen Comparative politics. Svårt? Nä, om man jämför med en Strömbäcktenta så är det nog på samma nivå som en sån där "Det här har jag gjort i helgen"-sammanfattning som man skrev på mellanstadiet. Däremot otroligt tråkigt. Därav motivationsbehovet.

Och nu är det nog dags snart. Jag har redan tagit första springrundan på evigheter för att syresätta hjärnan. Jag har som förmodligen första människa i staterna käkat gourmandrätten Amerikanska makaroner för att få energi. Rätten som enligt empiriska studier inte verkar existera utanför Hälsingland. Men vi verkar jobba så i Sverige. Döpa saker lite amerikanskt så att de ska låta häftigare. Jag och Markus fick en smärre chock när vi upptäckte att Bostongurka inte heter Boston cucumber utan Sweet relish. Falsk marknadsföring a'la Sverige. Detta tar min tro att Rhode Island-såsen egentligen har sitt ursprung i Sundsvall till nya höjder.

/Skold

Så det blev en till weekend. En kort sådan, Men ändå en weekend. Först hamnade vi i Chewelah, en liten håla med typ 2 000 invånare, dit vår vapenslagare Pink skulle på en baby shower. Under tiden gjorde jag och Markus Chewelah. I Chewelah hittar man annoner om pistolkurser, getter till salu och lappar där man efterlyser timmer. Typ. Det tog inte så många minuter att göra Chewelah, så vi spenderade större delen av dagen med kaffe och iPodhögtalare i en park.

   

Som bonus verkade det vara Prom Night för alla high school graduates så vi hamnade mitt i fotograferings-VM.



Och sen så hittade vi denna fina skylt. Vi kände att vi nog kommer kunna snacka oss ur denna situation om vi blir ertappade. Vi är ju trots allt nästan norrmän.



Sedan drog vi till Spokane. Näst största staden i Washington, och lite mer liv än i Chewelah. Vi frågade folk efter bästa stället i stan. Detta resulterade i att vi så klart hamnade på gaybar.



Söndagen spenderades i djup dvala fram till halv 2. Sedan masade vi oss till Riverfront Park, picknickade och åkte någon form av kabinbana över ett vattenfall.



Sen så satt vi oss i bilen och åkte tillbaka västerut. Och givetvis började regna så fort vi passerat The Cascades.

Slut.

Nästa helg blir det kanske Portland. Vem vet?

/Skold

Som vi har väntat på detta (obs. ironi!).

Stefan och Markus har dragit österut, till Spokane, själv tar jag det lite piano på hemmaplan. Ska snart ut på naturpromenad för att försöka finna mig själv.

Annars har jag funderat på det faktum att det är mindre än två månader kvar här. Sju veckor och sex dagar för att vara bestämd - ingenting. Det är både lite deppigt och väldigt, väldigt bra på samma gång.

Planen att hyra bil och köra ner till San Francisco efter våra finals den 11 juni känns ganska intakt. Blir till att flyga över till New York sen för några dagar. Vi har dock inte bokat nånting, vilket man kanske borde göra. Alla tips om boende i SF eller NY välkomnas hjärtligt.

Har av någon anledning blivit någon form av wikipediatorsk. Kan sitta i timtal och läsa grejer på wikipedia. Helt otroligt onödiga grejer dessutom. Problemet är att man hela tiden hittar en ny artikel i den man läser som verkar intressant. Kontenta: jag måste skaffa en hobby.

Förresten så tycker jag att folk som censurerar eller tar bort sina fylleinlägg är fegisar.


Bilden är från LA och ska visa hur skönt det är med sommar. Har hört att ni har det i Sverige nu. Trevligt. Grattis.

Ps. Tack för brevet farmor. Skönt att höra att ni har det bra. Ds.

Pps. När vi ändå är inne på brev. Folk är för dåliga. Se mig som er soldat i krig. Ds

//V

Förutom att tycka att evolutionsteorin inte behöver läras ut och att det är av vikt att stänga toaletterna på high school för att tjejer blir lesbiska om de går på toa tillsammans, så har Hallelujahstaterna i södern (Alabama, Mississippi osv) lite lustiga tankar om hur man undervisar eleverna i matte.

Eftersom det kristna packet har lite svårt för vetenskap så får de huvudvärk av det här med pi. Att det inte går att bestämma exakt tycker de är lite för svårt att förklara med hjälp av bibeln, så lösningen är helt enkelt att ignorera saker som pi, decimaler och bråk (alltså som i 3/4, inte som i slagsmål). De lär helt enkelt inte ut det. Lärarna får inte lära ut det. Pi, decimaler och bråk finns inte. Mellan 1 och 2 finns ingenting. Inget 1,5, inget 1 och 1/2. Det är tomt.

Hur detta land kan ha varit en stormakt är lite halvt obegripligt.

/Skold

Ok. En vecka sen senaste uppdateringen. Det kan man ju räkna ut med lillfingret att det inte håller. Så här kommer lite bilder från vår sanslöst trevliga Vancouverweekend som ett slags förlåt för frånvaron.


På bänk vid beachwalken runt Stanley Park.


Vi hittade en korthålsgolfbana. Markus blev champ första dagen.


Det gick inte riktigt lika bra för Victor - den med mest golfrutin i skaran...


... eftersom jag klev in och kammade hem segern golfdag nr. 2.


Sen så blandade vi Margaritas och lyssnade på "Fulla för kärlekens skull" med Eldkvarn. Lite kulturkrock sådär.


Och ungefär så här såg det ut åt vilket håll man än tittade.


North Vancouver från Downtown Vancouver.


Ölpaus på Robson Street.


Vid hamnen.


Projekt införskaffa chinos slutfört.


Och en kväll på The Roxy.

/Skold

Nu ni!

Destination: Vancouver, British Columbia, Canada. Avresa: Imorgon torsdag.

En semsterweekend sådär mitt i terminen. I'm soooo exited, som alla amerikaner brukar säga, men tyvärr överanvänder till den gräns att de är sooooo exited för att ......ja, säg.... gå på toa.....ungefär.

När jag säger det är det mer på riktigt.

/Skold

Jag funderar på att börja extraknäcka som polsk flagga.


Övergången mellan min nacke och rygg efter en helg i solen. Och för att inte förskräcka diverse folk som blir oroliga för mitt välbefinnande så kan jag säga att: Ja, jag brukar använda solskyddsfaktor, men den totala sommarchocken som infann sig i Washington i helgen tog mig off-guard.

I dag regnade det igen i alla fall. Så ordningen är återställd. Får se när det blir varmt nästa gång.


/Farmer tanned Skold

Jag och Maj verkar ha samma problem. När jag för några veckor sedan klev av flygplanet på John Wayne Airport i Orange County upptäckte jag att mina fotleder hade intagit någon abnormt svullen form. Enligt Anders Ljungberg, dermatolog, kan det vara någon form av atrit. Då blir man ju lite orolig. Jag menar va fan, 23 år och artrit. Några andra bloggläsare i ungefär likadan ålder som känt av detta problem?

Kanske är det det här sarkoidos? Symptomen verkar stämma.

Tur att Expressen bidrar med fem säkra tips i alla fall. Gillar tredje meningen i ingressen också. Nästan så att man hade kunnat jobba in "Dold kvinnosjukdom" på den.

Imtellinyou, när vi flyger hem till Sverige blir det stödstrumpa på i alla fall.

//V - äldre än någonsin

Det var en trevlig utgång i Seattle i går. Jägershots och allas vår favoritdrink som, mig veterligen, inte har nåt ordentligt namn; "Vanilla vodka, sour apple and sprite" dracks och stämningen var givetvis på topp.
Fast det känns bra att kunna säga att vi tre inte var värst. Andra folk från Sverige gick runt och sa saker som "Jag har aldrig vart såhär full tidigare", typ, fast på engelska. Otroligt kul. Vem det var som drog den kan ni ju spekulera om.


Nej, vi har inte kommit ut ur garderoben, vi bara hittade roliga masker på The Last Supper.

Annars har vi precis sett As Good As It Gets, och som Skölden konstaterade: "Det är en femma".

Har också spenderat tid att surfa lite Wikipedia vilket aldrig verkar kunna bli tråkigt. Först konstaterar jag att det är en otroligt rolig sista mening i den här artikeln. Sen fortsätter jag med att bli lite häpen över att någon tok har suttit och översatt hela jävla sidan om Jämtland från till svenska till engelska. Om det är så med alla landskap har jag inte orkat undersöka utan jag nöjer mig med att tro att det är nån lokalpatriotisk tok-jämte som inte haft nåt bättre för sig och spenderat x antal timmar med språkövningen. De är ju inte helt friska där uppe, det är ju sen gammalt. Republiken Jämtland, gud så fånigt.

Fast jämfört med amerikaner så är ju jämtarna inte ens på samma världskarta när det handlar om patriotism, misstänker jag. I lördags spenderade vi timmar i Puyallup och den årliga Daffodil Festival Parade. Där uppvisades orgie i amerikansk dryghet. Massvis med nördiga high school marching bands och otroligt osynkade cheerleeding-grupper. Wanler hade skämts. Störst jubel drog givetvis även de soldater som otaliga gånger marcherade förbi oss på paradgatan. Måste ha varit massa olika grenar eller nåt för det kom nya militärer hela tiden. Men inte ens de kunda marscha i takt, soporna, och som gammal fan av ordning, reda, drill och disciplin (typ) så blev man förbannad. Inte konstigt att de totalmisslyckas med sina krig.

//V

Jajemen, it is official!
Årets svenskaste eftermiddag har bedrivits - här i Auburn.
Stefans inlägg i går var, tro det eller ej, ett fylleinlägg. Klockan fem på eftermiddagen.

Med strålande solsken, parkbänk (visserligen i en lekpark), longboard, musik (mestadels indiepop),  ligga i  gräs,  slänga ölburkar bredvid lite nonchalant sådär, hjärndöda diskussioner och lite fotboll så kommer man långt. Så långt att man har årets svenskaste eftermiddag och jag har svårt att se att det blir nå svenskare än så som vi hade det.

Därför vaknar man upp såhär också. Jävligt ont i pannan som är helt röd och bränd, näsan med för den delen. Ganska bakfull efter att ha druckit tusen öl. Sliten överlag. Lårkaka efter fotbollen (jävla asiater).

Men vad gjorde vi i går egentligen? Ingenting faktiskt. Med undantag för 20 minuters fotbollsspelande med ett gäng österlänningar så umgicks vi tre i vanlig ordning och gjorde absolut ingenting. Efter att ha suttit på bänken tills solen gick ner gick vi hem och fortsatte göra ingenting, förutom att jobba på karatefyllan.

Billigt var det i alla fall. Två sexpack var á $ 3.99 räckte gott.

Min longboardsdebut var för övrigt, enligt egen utsago, en succé. 7 av 10.

  

//V

Efter att ha suttit i park (ok, lekpark, men vi har inget Tanto i Auburn) och druckit öl och diskuterat diverse ämnen som tagit antal timmar så händer följande väldigt vanliga beteenden: Thunberg försvinner iväg utan att säga ett ord. Check. Ett antal minuter senare har Victor försvunnit iväg efter uttlandet i stil med: "Åh boll". Check. Själv sitter jag kvar på bänken (check) och lyssnar på musik och dricker Miller High Life, övergiven av mina vänner som har dragit sig mot tennisplanen där man spelar fotboll. Jag som inte har fått genen - så fort det är en boll i närheten måste man få orgasm, tycker att det här är väldigt fascinerande på något sätt. När batteriet i högtalarna dött tycker jag dock inte att det är lika roligt längre, och går därför hem och väntar på att folk ska bli befriade från den här bolltransen.

Jag önskar att jag hade Erik här just nu. Jag minns nån gång på nollningen när något diverse ointressant sportarrangemang visades på tv då man hade i alla fall nån jämlik i närheten så man kunde sitta i baren och prata med som inte skrek Offside hela tiden medan alla tokar höll på.

Nu ska jag undersöka om de är klara eller inte. Det här är väldigt live med andra ord. På återhörande!

/Skold

Jag må ha en 12-årings humor, men jag har väldigt svårt att ta den här affären på allvar. Att de säljer smink gör det dessutom ännu roligare.

/Skold

Nu mina damer och herrar är det humörsvängningens vecka. Det är planerat så i alla fall. Förra veckans gnällorgie är finito. Det klär mig inte, även om folk i min närhet brukar säga att Bitter-Stefan och Sur-Stefan är två favoritversioner av undertecknad. Inget har egentligen ändrats. Detta är bara ett aktivt ställningstagande. Victor poängterade i dag att vi bara har 10 veckor kvar i det här landet. Det är ju helt skrämmande lite. Så nu är det dags att anamma det här "ta vara på tiden vi har"-tänket.

Status i dag:

Väder: Ett frontsystem har dragit in över Auburn. Räkna med växlande molnigt och enstaka skurar.
Hälsa: Hostnivå intakt och snornivå näst intill intakt.
Skola: Ingen import till kunskapsarsenalen what so ever
Aktivitet: Pågående tvättning, planerad grocerie shopping och eventuellt sy igen lite hål i jackficka.
I högtalarna: MGMT
Skatteåterbäring eller restskatt: Ingen rapport än
Humör: Trots denna kanske något ospännande status är sinnesfriden på uppgång

Och för att glädja massorna bjuder jag härmed på min nya favoritlåt, som för övrigt är med i öppningsscenen till "21" som vi såg på bio i lördags. Kanske inte världens bästa film, men grymt bra soundtrack. Alltid nåt. Så hyfsat sevärd. Och eftersom den tydligen är spärrad att lägga in som videoklipp så får ni helt enkelt gå in på youtube själva.

/Skold

Har under ett par veckors tid inte skrivit på bloggen. Det icke existerande folkupproret har nu fått mig att ta bladet från munnen, eller vad fan det nu är man säger.

Inleder med att bjussa på en bild där Markus står och loitar, den lille ligisten.



Gudarna ska veta att är det något man inte ser med blida ögon på i det här landet så är det folk som står och loitar på allmän plats hur som helst. Tror att det just är Markus själv som tagit upp ämnet i tidigare inlägg. Om ni skruvar ner eventuell musik och lyssnar riktigt uppmärksamt, ni vet som man gör när micropopcornen precis är på vipplingen att bli klara, kan ni nog höra en gammal Judas Priest-dänga i bakgrunden

Nåväl, nästa person att bjuda på ett riktigt kodak-moment i det förlovade landet var Stefan som inte nöjde sig med mindre än att få årets bryt i lördags. Inte bryt på ett dåligt sätt, utan något form av skrattanfallsbryt.



Det kom när ämnet skräckigaste skräckfilmer diskuterades. Stefan hade just berättat hur filmen Instängd varit otroligt läskig när Markus avslöjade sitt mest förfärliga minne från bioduken; Hedwig and the Angry Inch.
Okunniga som jag och Skold är hade vi inte hört talas om denna förträffligt fasansfulla upplevelse, men skrattattackerna uppvägde missen, jag lovar. Ni skulle vart där helt enkelt.

//V

Nog för att Markus nyss publicerat ett undantag till tillvarons totala ödemark, men hur som... Saker som man inte har på bild är inte värda att komma ihåg eller ens bry sig om. Saker som inte är förevigade på bild är helt enkelt inte tillräckligt intressanta, utan så fullkomligt ointressanta att de inte ens är värda att ta en bild på. Ni förstår. Och just nu är det väldigt bildfattigt. Och eftersom L.A resulterade i 550+ i tagna bilder så har livet hamnat i någon form av bildlig radioskugga eller hur man nu ska uttrycka det. Det är helt enkelt inte särskilt kul just nu. Okej, nu gnäller jag. Det är inte meningen för det är inte ett dugg synd om mig, men jag håller inte riktigt med om det här som man ständigt fått höra när man var liten, att man inte kan ha roligt jämt, när man gnällde över att det var nåt som var tråkigt. Jag tycker att det är mycket roligare att ha roligt, så det här med att ha tråkigt en längre sammanhängande period tycker jag inte är riktigt trivsamt. Även om det kanske inte funkar i verkligheten så kan man ju i alla fall försöka ha roligt jämt.

Så nu siktar jag på att bli frisk, dra till Portland, handla en iPhone och ha en ständigt närvarande kör som sjunger "Oh happy day" i bakgrunden vart jag än går. Och om ni tycker att jag har höga krav så kan jag rättfärdiga det hela med att jag inte har så mycket vardagliga höjdpunkter att se fram emot. Jag vill inte laga någon god, trevlig, stämningshöjande middag eftersom mitt kök ständigt luktar någon sunkig lukt som inte ens går att beskriva. (Värre än att ha en trappuppgång som luktar tikka masala Liv - jag lovar) Jag vill inte unna mig en långdusch eftersom mitt duschdraperi ser mögligt och oinbjudande ut. Jag kan inte lägga mig framför teven och unna mig ett dubbelavsnitt Scrubs eftersom jag inte har någon tv. Jag kan inte ladda hem grejer eftersom de spärrar sånt på den här kontrollanstalten. Avsaknaden av sådan basic vardags....eh....lyx? gör att inte ens en kväll som innehåller restaurangbesök och bio gör det för mig. Det borde vara enough för att vara hyfsat tillfreds med tillvaron... men tydligen icke.

Ojojoj, vad bitter jag är. Men what the hell, man kan inte vara positiv jämt. Jag lovar ett groteskt glatt inlägg som kontrast när jag kommit ur den här formsvackan.

Fan, snart måndag igen.

/Skold ser livet från den ljusa sidan

PS: För att illustrera denna dag väljer jag givetvis att inte lägga upp någon bild.

Äntligen keg, röda muggar, kång kö till en hemmatoa, åtminstone lite rules of attraction-känsla. Bilden är ju bara för dålig, men som Stefan sa typ hundra gånger "Hur i helvete blev du och Victor så fulla?"
/m

Det här är nog ganska långsökt. Men sammanhanget, själva kontexten (är väl samma ord egentligen, men av stilistiska skäl vill jag nog ändå ha med dem) är följande: Jag sitter på mitt rum och har inte dödsamycket att göra, eller gör i alla fall inte dödsamycket. Victor skrattar högt och ofta åt Family Guy innifrån sig. Jag stänger dörr, gör fredagsspellista med Destiny's Child och Craig David; kollar några bloggar. Läser kommentarer och helt plötsligt sitter jag och skrattar högt och kan inte sluta. Här borta händer det. Känns som en skön blandning av härligt med Sverige, Stockholm och 2000-tal. Och det roliga är alltså signaturen D.D:s kommentar på krönikan i inlägget på bloggen. Nog om det.
/m

Fredag och det regnar. "Men det skulle ju va sol och 60 grader i dag sa de ju på nyheterna" säger jag i morgonrusk på väg till skolan. "Det kan ju vara så att Auburn har mer regn än Seattleområdet i övrigt, liksom 310 regndagar per år".
***
Helg är det i alla fall. Hör att folk hemma i Svea kliver in och avlider. Det är ju tråkigt.
***
Folk här har lovat keg-party. Undrar vad det blir med det.
***
En första-veckan-efter-semester-vecka har avverkats. Väldigt lite har uträttats, men det känns som krafterna så sakta börjar komma tillbaka.
***
Håkan Hellström-skivan kom lite sent hit, men det var minst sagt värt väntan. En mycket angenäm sommar väntar.
***
Har i det makliga första-veckan-efter-semester-tempot fallit på lite tv på internet. Californication-avslutningen är ju fantastisk. Så ska en tv-säsong avslutas! Och jag börjar (tids nog) hajja varför Niklas mfl ravar över Arrested Development. Det har ju varit okej-kul fram till nu (säsong två), men tredje säsongen är ju otroligt rolig. Men det krävdes lite tid att lära känna karaktärerna, faktiskt.
***
Tillbaka i gedigna, nästan gratis, matrutiner. Se bild ovan.
***
Trist att Timrå inte vinner sm i år heller. Men kul att radiosporten funkar så bra på internet.
***
Har äntligen hittat informationen vi sökt efter sen vi kom hit - hur mycket alkohol det är i öl. Bisarrt att det inte står på burkarna!

Late!
/m

Kalifornienresan gav inte riktigt den där uppiggande "nu har jag varit på semester och samlat kraft - nu kan jag stå ut med min livlösa vardag ett tag till"-känslan. Snarare motsatsen. Jag vill ha tillgång till bil. Jag vill ha tillgång till värme, och jag vill defintitvt inte sitta i en skolsal i Auburn och lyssna på folk med knäppa politiska värderingar. Hyfsat underhållande fakta presenteras dock ibland. I Kansas (som är en überrepublikansk stat) kom ett seriöst förslag upp på agendan. Detta förlag innebar att man skulle stänga alla tjejtoaletter på high school eftersom tjejer som går på offentlig tjejtoalett blir lesbiska. Och lesbiska döttrar kan man ju inte ha. Så stäng toaletterna bara. Fullkomligt logiskt.

Hur som helst. Hela mitt omotiverade sinnestillstånd har resulterat i att jag för första gången hittills drabbats av hemlängtan. Formsvackan hör nog också ihop med mitt tuberkulosliknande sjukdomstillstånd som aldrig vill ge med sig. Jag försöker bota detta med "För sent för Edelweiss" som medicin. Ganska dålig medicin eftersom den snarare förstärker känslan av Sveriges fantastiskhet. Pratade med syrran på telefon i går också. Det var inte heller särskilt bra för sinnestillståndet. Inte själva samtalet i sig alltså, för det var så trevligt så, men vår i Stockholm är något jag skulle kunna förespråka just nu.

Well, well. Detta är nog bara en fas, sprungen ur för mycket hosta, för lite värme och för dåligt med aktivitet. All work and no play makes Stefan a dull boy. Jag brukar inte vara den som lider av hemlängtan, så detta ska nog gå att komma över. Det är ju trots allt i princip helg nu, och alla vet vi ju att helg brukar göra under för välbefinnandet. Wish me good luck!

/Skold

Fastnar vid en tanke på Mosebacke, uteservering överlag och att komma insusande mot Stockholm. Det är knappast första gången. De har väl öppnat hemma just. Nyss hemkommen från LA (Stefan skriver initierat och fint om det nedan). Men man är ju lite stolt och vill skriva igen.

"Alla trodde jag skulle förlora mig med vilken runaway som helst"

Vår! En kille jag gick i samma klass med i ettan och tvåan skriver på Facebook. Niklas tar en omväg och skickar en Håkan-skiva som verkar vara något av det bästa. Sommaren kommer med stora steg och bil-amerika gör sina avtryck i känslan att vara utan bil igen.

Börjar känna vibben av att vilja kunna åka varsomhelst hela tiden. Den där känslan av att man inte behöver men kan och gör ändå.

"När jag var en pojke gick en motorväg utanför fönstret och varje bil förde med sig löften om att allt var möjligt"

I LA susar vi 101:an som de gör på film, åker genom flådiga Beverly Hills och slafsiga 80% latinos-områden till Venice Beach, turistar i Hollywood och tappar bort oss i downtown. Vi frågar killarna med likadana solglasögon som oss om det finns nåt shoppingdistrikt kring downtown.

"Here? Naaah, I dunno 'bout that. Do you guys have a car?"
"Yeah, we do"
"You guys should go to Melrose, you look like you could have been born on Melrose."

Vi åker dit utan så mycket knussel och försöker pulsa genom affärer med hiskeligt amerikanskt "mode" och de lite trevligare affärerna. Men jag är bara glad att jag kommer därifrån utan en tatuering eller ny "häftig" frisyr.

"Vad jag bryr mig om nu. Är att då du ser det Hur smutsigt livet är"

Det är bara skönt att sitta i baksäte och titta ut genom fönster som man gjorde som grabb ? det onda sticket i rumpan av den där bilkudden borträknad. Det flashar hela tiden förbi nya saker, nya skyltar, nya lampor och nya bilar nya folk och man är glad i LA när man känner igen nåt.

"Vill inte leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv"

Efter härjandes runt på gator i villan, och någonstans då vi börjar jobba bort villan måste vi packa ihop och åka hem. Det snöar tyligen på Sea-Tac. Och är kallt. Men snart så, det har de lovat, snart ska vår och värme komma för att stanna. Och då ska väl det inte behövas ha nån bil. Vilket som var SOCAL och LA fyra av fem.

/m

Waiting for the perfect wave

Ja, vi lever. Men blogg.se har legat nere sen vi kom hem så det är deras fel, inte vårt.

Kalifornien var kickass. Jag har inte riktigt tagit mig ur depressionen över att vara tillbaka i Auburn än, men det kommer väl en tid för allt I suppose. Jag är ju en sucker för värme, och L.A var verkligen min kopp te. Semestern spenderades i alla fall i en hyrbil i världens biltätaste stad. Addera att våran karta hade ungefär var tionde väg utmärkt, vilket resulterade i ett skapligt orienteringsäventyr. Men så här i efterhand måste jag ändå ge oss väl godkänt. För min del var Sundsvall den största stad jag kört bil i tidigare, så steget till Los Angeles är rätt enormt. Trots detta var jag inte ens nära att vinna "nära döden upplevelse"-ligan. Kudos to me!

Så vad gjorde vi då? Jo, vi badade på Santa Monica Beach, shoppade på Melrose, åkte längs Mulholland Drive i skymningen och kollade utsikten över stan, såg massa crazy people på Venice Beach, gick förbi filminspelning av CSI NY, dock utan att lyckas spotta Gary Sinise, fotade Hollywoodskylten från observatoriet vid Griffith Park, var på stand up i Hollywood, gick Walk of fame där vi fotade Greta Garbo medan asiater fotade Jackie Chan, såg slottliknande hus i Beverly Hills, åkte ner Rodeo Drive utan att våga stanna och gå in nånstans. För att nämna en del.


 

/Skold